Matilda

Vanligtvis fasar jag för våra släktkalas. (som bara blir av ungefär vart femte år eftersom min släkt är så lame) Idag var inget undantag. Det hela började med att min gammelmormor som är 92 härliga försvann spårlöst. Hon skulle åka taxi hem till oss och efter en timme började vi fundera på vart hon hade tagit vägen. Det visade sig att den förvirrade damen hade hamnat helt åt helvete. Men, the show must go on och mellan barnskrik, hundskall, tappade glas och kastade kakor ska man hålla minen och försöka hålla en normal konversation med någon släktmedlem. I slutänden visar det sig alltid att man har lika lite att prata om som föregående år och man ger varandra en "jaja, whatever" blick och återgår till att bara hålla minen. Ingen har någon ordning på varken sin familj, sin omgivning och framför allt inte på sig själva. Vår släkt är med andra ord kaos personifierat. & ja, jag är väldigt medveten om att jag är en del av det underbara. Jag får väl summera det hela med en gammal goding, det är bara att gilla läget, gill-la-la-la-la läget.