i need a hero
Känslan när man har gjort allt,
det finns inget mer att göra.
På lika många sätt som det finns sidor i bibeln,
på så många sätt har man försökt men inget har fungerat.
Då kan man ändå vara nöjd med sig själv, då kan man gå vidare
och skaffa sig nya dilemman som man bara vill spola ner i toan.
Det får liksom räcka nu.
Spenderade en och en halv timme på akuten idag för att få en ny nål. Akuten är alltid lika intressant, vemsomhelst kan spy på ens skor eller tappa en tarm i ens knä ungefär. Stämningen i väntrummet är megaladdad och det enda man hör är den jävla kaffemaskinens surrsurr.... surrsurr...surrsurr. Det kom in en liten kille som hade åkt pulka och brutit lillfingret så att benet stack ur köttet, kändes lite cityakuten över det hela. Det satt en stekare (alltså han var bokstavligt talat en stekare) bredvid mig och stönade och stånkade och vred sig i alla möjliga jobbiga positioner, det visade sig tillslut att han hade andningssvårigheter och bröstsmärtor. Jag föreslog att han skulle lätta lite, men bara liiiiiite på översta skjortknappen. Sist jag var på akuten bad jag om morfin ungefär en miljon gånger men fick en alvedon, EN JÄVLA ALVEDON, you fuck with me liksom...
Nu har jag varit med Catrin, vi kollade på Juno, söt film. Speciellt scenen innan slutscenen när Juno och den lille mannen ligger i en sjukhussäng och gråter. Aw.
