Matilda

Vi har börjat källsortera, min mardröm har besannats. Enligt mig är grönpåsen djävulens verk och jag har aldrig förstått charmen med klirret av glas som skär in i ens öron, när man släpper en glasflaska åt sitt öde i en utav dem där asfult designade glasmontrarna. Vi har nu i våran familj skapat en alldeles egen soptipp/återvinningsstation i våran tvättstuga. Var sak har sin plats och det blev ramaskri när jag var på väg att slänga makrill-konserven i soporna. Okej, istället för att slänga makrillen i soporna måste jag nu :
1. Öppna grönpåsehinken (som ger mig kväljningar)
2. Skrapa ur överbliven makrill.
3. Diska konserven.
4. Gå till tvättstugan, öppna dörren, tända lampan.
5. Leta reda på rätt påse av alla miljarder påsar där konserver hör hemma.
6. Släcka lampan, stänga dörren.

Det är sånt här som får mig att vilja flytta hem till mamma på heltid.

(Fast helt seriöst måste jag väl erkänna att det är en bra grej. Spara ihop några extra år till våran döende planet, fin poetry liksom.)