Arvikafestivalen
Festival är speciellt och tredje gången gillt kändes det fortfarande som första gången, festivaloskulden var tamigtusan nästan intakt när vi la beslag på en 10 gånger 10 meter stor gräsplätt i onsdags förmiddag. Tält ska resas (vi lyckades i år igen), grannar ska fnissas åt, hälsas på men för en gång skull inte granskas. För det är det som är tjusningen med festival, det totalt opretentiösa. När en kille iklädd militärbyxor från en by utanför Tomelilla vill visa mig en bild på sin nytrimmade flakmoppe blir jag mer förtjust än något annat. Jag orkar inte döma någon, speciellt inte när jag själv ramlar runt i festivallera och dricker rosévin ur plastmugg, iklädd gårdagens frisyr… eller går-går-dagens för den delen.
Vad är man när man är full i smyg? Hemlighetsfull, hehe.
Johnossi var lysande, Oskar Linnros var snygg och Babyshambles aningen för städade. Vi sprang i ösregn för att hinna till Regina Spektor (som förövrigt levererade festivalens sämsta låtlista) Hann gjorde vi ju utan tvekan, dock till priset av årets vurpa i Arvikas djupaste lerpöl. Jaja vem bryr sig en halv bag in box senare. En kille i hawaii-skjorta bjuder upp till dans utanför pastavagnen, Me no speak americano. Hemma hade jag förmodligen undrat vilket kioskmongo som gör så, nu bara fnissar jag i oändlighet och hoppar i en vattenpöl.
Jack Daniels ur petflaska halv 9 på morgonen känns inte speciellt rock’n’roll andra morgonen gillt , bajamajorna är helvetet på jorden, liggunderlag suger och genomsura Converse är ingen hit när konsertadrenalinet lagt sig. Men vafan, vad gör det där om hundra år?
