en hemlis
Varje gång jag får hem brev (ungefär tre gånger i månaden) från Karolinska Universitetssjukhuset som förkortas KU så skriver jag ett fett K efter KU uppe i högra hörnet.
HAHA!
Har sådan enorm hatkärlek till det stället. Har vistats där så otroligt många timmar, ni kommer inte tro era öron. Ändå har jag inte så mycket emot att åka dit, inte så länge det inte är något jobbigt som ska göras, något som påfrestar min annars höga mentala standard till max. När jag har paus strosar jag gärna runt på dom mens-röda golven, kryssar mellan schablonmålade pelare, vissa är målade med apelsinrankor, andra med fåglar eller fjärilar (som att sjuka barn skulle bli glada över fem ruttna fjärilar när allt annat bara är spruckna vener och näringsdropp) I en korridor finns det en brons-kalv, ska föreställa ett konstverk och heter kort och gott "Kalv", den har stått där sedan begynnelsen. (och på den sjunde dagen skapade Gud "Kalv") På plan 8 är golvet kattkräk-grönt och på röntgenplan är det disktrasegult. Undrar när Simon&Tomas ska komma och rädda Karolinska Universitetssjukhuset från total inredningsmisär.
Att dra en droppställning över det kräkgröna golvet är bekant, att äta take away sushi i en trasig fåtölj och samtidigt bli tömd på blod är piece of cake tänker jag alltid när jag ser folk som är "sjuka på riktigt". För det är väl lite vad alla lever på, att stå en bit utanför det man egentligen är, ett uns av självförnekelse på gränsen till fantasi. Så länge man inte behöver erkänna sig till vad man kanske egentligen är är det frid och fröjd i min skalle. Jag funderar inte så ofta över det hela. Mest funderar jag över varför Dr. McDreamy inte blev min läkare (Yang kunde väl åtminstone fått bli min sjuksyrra)
HAHA!
Har sådan enorm hatkärlek till det stället. Har vistats där så otroligt många timmar, ni kommer inte tro era öron. Ändå har jag inte så mycket emot att åka dit, inte så länge det inte är något jobbigt som ska göras, något som påfrestar min annars höga mentala standard till max. När jag har paus strosar jag gärna runt på dom mens-röda golven, kryssar mellan schablonmålade pelare, vissa är målade med apelsinrankor, andra med fåglar eller fjärilar (som att sjuka barn skulle bli glada över fem ruttna fjärilar när allt annat bara är spruckna vener och näringsdropp) I en korridor finns det en brons-kalv, ska föreställa ett konstverk och heter kort och gott "Kalv", den har stått där sedan begynnelsen. (och på den sjunde dagen skapade Gud "Kalv") På plan 8 är golvet kattkräk-grönt och på röntgenplan är det disktrasegult. Undrar när Simon&Tomas ska komma och rädda Karolinska Universitetssjukhuset från total inredningsmisär.
Att dra en droppställning över det kräkgröna golvet är bekant, att äta take away sushi i en trasig fåtölj och samtidigt bli tömd på blod är piece of cake tänker jag alltid när jag ser folk som är "sjuka på riktigt". För det är väl lite vad alla lever på, att stå en bit utanför det man egentligen är, ett uns av självförnekelse på gränsen till fantasi. Så länge man inte behöver erkänna sig till vad man kanske egentligen är är det frid och fröjd i min skalle. Jag funderar inte så ofta över det hela. Mest funderar jag över varför Dr. McDreamy inte blev min läkare (Yang kunde väl åtminstone fått bli min sjuksyrra)
Kommentarer
Trackback
