mitt elefantstora kontrollbehov, mitt halvt fallna liv
Just nu håller mitt liv på att sakta men säkert krackelera.
1. Imorgon ska jag vara på Karolinska klockan halv åtta. Då måste jag alltså gå upp innan pershagens morgonpiggaste daggmask har hunnit bli morgonkissnödig.
2. Jag har ingen bedövningssalva hemma. Alltså måste jag genomlida de förmodade 20 nålstick som krävs för att hitta en fungerande ven, utan bedövning. Det här är en extra otrevlig process eftersom alla mina blodkärl är sönderstuckna sedan cirka 17 år tillbaka och man måste gräva runt 450 varv med varje nål för att pricka rätt. För det mesta hittar dom ingen ven och jag måste således ta ungefär 340 stick i varje finger istället.
3. Börjar morgonen med glukosbelastning, slutar passande nog dagen med psykologtid. (Skulle egentligen behöva ett månår psykologtimmar för att ta mig ur ovanstående trauma) Jag och min psykolog träffas en gång om året för att det är obligatoriskt, vi har väldigt fattigt om samtalsämnen och stämningen blir alltid väldigt obekväm. Jag klagar varje gång på att hon inte har en divan som jag kan ligga på, som i alla Amerikanska filmer. Hon tycker nog jag är cp-jobbig.
Jävlarns.
Tack för att jag fick mottaga 'Årets gnälligaste människa'-priset, jag vill passa på att tacka mitt inkompetenta minne, mina gener och slutligen min psykolog!
1. Imorgon ska jag vara på Karolinska klockan halv åtta. Då måste jag alltså gå upp innan pershagens morgonpiggaste daggmask har hunnit bli morgonkissnödig.
2. Jag har ingen bedövningssalva hemma. Alltså måste jag genomlida de förmodade 20 nålstick som krävs för att hitta en fungerande ven, utan bedövning. Det här är en extra otrevlig process eftersom alla mina blodkärl är sönderstuckna sedan cirka 17 år tillbaka och man måste gräva runt 450 varv med varje nål för att pricka rätt. För det mesta hittar dom ingen ven och jag måste således ta ungefär 340 stick i varje finger istället.
3. Börjar morgonen med glukosbelastning, slutar passande nog dagen med psykologtid. (Skulle egentligen behöva ett månår psykologtimmar för att ta mig ur ovanstående trauma) Jag och min psykolog träffas en gång om året för att det är obligatoriskt, vi har väldigt fattigt om samtalsämnen och stämningen blir alltid väldigt obekväm. Jag klagar varje gång på att hon inte har en divan som jag kan ligga på, som i alla Amerikanska filmer. Hon tycker nog jag är cp-jobbig.
Jävlarns.
Tack för att jag fick mottaga 'Årets gnälligaste människa'-priset, jag vill passa på att tacka mitt inkompetenta minne, mina gener och slutligen min psykolog!
Kommentarer
Trackback
